Dubai in my heart

Jag såg precis ett program på Kulturkanalen, (heter den så) som handlade om arabiska kvinnor som arbetar i Dubai. Det var ett spännande och intressant program då man bla fick följa de kvinnor som arbetar som chaufförer på de rosa taxibilarna, samt några andra arabiska kvinnor som studerade och ville starta eget. Det som jag mest fascinerades av var att jag saknar Dubai så otroligt mycket när jag får se bilder och program därifrån. I detta programmet fick man se lite mer av det vardagliga Dubai och inte bara flashiga och typiska turistställen som reseprogram annars bara visar. Här fick man se många bakgator och andra ställen som turister aldrig besöker men som jag som boende faktiskt åker förbi ibland då jag ska göra ärenden. Det är sådant som jag älskar med Dubai, att det är så annorlunda jämfört med Sverige.

Innan jag såg programmet var jag ute med hundarna på kvällspromenad och då slogs jag av tanken hur tyst det är här trots att det är sommar och lördag. Just då älskade jag allt med detta samhälle som jag tyckte var så trist när jag var yngre. Jag älskar nämligen känslan av att vara nära naturen, känna doften av gräs och blommor och tystheten och stillheten som finns här. När jag sedan såg programmet om Dubai kom min känsla av saknad av Dubais alla skyskrapor och pulsen som finns i staden. Jag älskar alltså tystheten och stillheten som finns här då den aldrig finns i Dubai samtidigt älskar jag den underbara pulsen som finns i Dubai då samma sak inte finns här i Sverige. När jag var ute med hundarna fick jag känslan av att jag saknar allt här hemma så mycket att jag snart kanske är klar med Dubai. Efter att ha sett programmet och jag kände saknaden komma över mig insåg jag dock att det är Dubai som gäller för mig ett tag till. Jag känner att det landet verkligen finns i mitt hjärta, dock aldrig så som Sverige gör men jag har verkligen börjat älska stället. Vem hade trott att jag skulle känna såhär tre år efter mitt första besök i landet?